Klockan är 17.00 och Torgny Lindgren har klivit upp på scenen. Blir presenterad av Alexandra och får en varm applåd. "Det här är det sista jag gör på den här bokmässan", säger Torgny. "Ni ska veta att om en timme sitter jag på tåget och har öppnat en flaska sherry, för imorgon är jag ledig för första gången på mycket länge." Vi får också veta att Torgny varit med i Sveriges Författarförbund och Författarcentrum i fyrtio år (personalen i montern gör förstås vågen).
Torgny läser ur sin nyutkomna bok Minnen. Och han läser så att man tvekar om han läser, eller bara finner orden i stunden. Publiken är andäktig och när han slutar möts han av en applådåska.
Det är hans sista bok. Säger han åtminstone.
"Ingen människa har minnen. Minnen är en slags bedrägerier som vår hjärna visar upp för oss."
Han berättar hur han kan berätta ett barndomsminne för sina barndomsvänner, nu en samling herrar som hunnit fylla sjuttio år. Och så avslutar han med att fråga om de också minns. Alla nickar. Och så berättar han att hittat på allting.
Han menar att man inte kan lita på minnen. Minnet är som en gammal trasig filmprojektor där det saknas en del delar, den rasslar och flimrar, plötsligt stannar den upp och en enda filmruta visas i en kort sekund. Den bildrutan, i den korta sekunden är ett minne. Och den arma hjärnan konstruerar sedan samband. Alltihopa är lögn och bedrägeri. Men det är ju trevligt.
Sedan bär det av. Till tåget. Bort från mässan. Till tåget och ett glas sherry.
Han ska inte skriva fler böcker. Men han har redan påbörjat nästa. Han har alltid haft flera böcker på gång - helst tre i taget. "Om en roman blir för tråkig kan man ta sig en annan."
Och avslutningsvis avslöjar han nästa Nobelpristagare i Litteratur. Det blir Ibsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar